Glädje och frustration!
Eftermiddagen ägnades åt en överraskning! Vi blev ombedda att följa med till en förskola som ligger iett väldigt dåligt ställt område. Området heter "New Rest" och förskolan "Little Flower". Vi har besökt och praktiserat på den här förskolan tidigare. Den är i väldigt dåligt skick. Vi har tidigare även haft föräldramöte med en "Power point presentation" i ett skjul som inte har någon elektricitet och där taket håller på att ramla in. Men det gick bra det också med lite sladdar från skjulen bredvid och taket höll. Idag var det i alla fall dags för ett nytt besök. Överraskningen var den att Catherine, förskolechef på "Little Flower" har fått tre nya containrar (av en kristen organisation) som hon ska använda till förskola. Det är inte riktigt färdigt, men otroligt fint. Hon är överlycklig och stolt för sin nya förskola. Jag har praktiserat på hennes förskola och hon tog med mig till detta området, visade den lilla "plätten" och berättade om sin dröm att få en ny förskola just där. Idag hade jag glädjen att gratulera henne till att hennes dröm gått i uppfyllelse. En häftig upplevelse!
Vi ville visa våra nya besökare hur den gamla förskolan såg ut. Catherine, Birgitta J, Birgitta Ö, Monica, Iwe, Richard och jag knaar iväg ett kvarter bort till det lilla skjulet där hon har 30 sovande barn mellan 0-2 år. Doften är slående när vi kommer in genom öppningen, en icke angenäm sådan. Hu kan man bedriva förskola på de villkoren, frågar vi oss? Vad har de för val?
I nästa stund tar de med oss till grannskjulet. Vi får reda på att där bor en "child headed family". Det innebär att båda föräldrarna är döda och barnen lever själva i sin bostad, i detta fallet ett plåtskjul. Det är fyra barn, dottern är äldst. Hon är 18 år, yngst är en pojke på 7 år som är HIV- positiv. Kvinnorna som är med oss konstaterar att maten är slut och pengar har de inga. Man känner sig maktlös! Äldsta dottern står i en balja och diskar i smutsigt vatten, en av hennes bröder försöker att tvätta i en annan balja, men tyvärr så har de ingen tvål. Med detta lämnar vi dem och åker tillbaks till vårt boende. Vad kan man säga? Inte mycket!
/Birgitta L
Vi ville visa våra nya besökare hur den gamla förskolan såg ut. Catherine, Birgitta J, Birgitta Ö, Monica, Iwe, Richard och jag knaar iväg ett kvarter bort till det lilla skjulet där hon har 30 sovande barn mellan 0-2 år. Doften är slående när vi kommer in genom öppningen, en icke angenäm sådan. Hu kan man bedriva förskola på de villkoren, frågar vi oss? Vad har de för val?
I nästa stund tar de med oss till grannskjulet. Vi får reda på att där bor en "child headed family". Det innebär att båda föräldrarna är döda och barnen lever själva i sin bostad, i detta fallet ett plåtskjul. Det är fyra barn, dottern är äldst. Hon är 18 år, yngst är en pojke på 7 år som är HIV- positiv. Kvinnorna som är med oss konstaterar att maten är slut och pengar har de inga. Man känner sig maktlös! Äldsta dottern står i en balja och diskar i smutsigt vatten, en av hennes bröder försöker att tvätta i en annan balja, men tyvärr så har de ingen tvål. Med detta lämnar vi dem och åker tillbaks till vårt boende. Vad kan man säga? Inte mycket!
/Birgitta L
Kommentarer
Trackback
